"Vi har levt av människorna i hundratusentals år, men de har ännu inte gett oss något namn.
Redan när de första eldarna tändes i grottorna var vi där, bland dem; vi styrde och åt av homo sapiens, boskapen på två ben. Vi lekte med dem som katter leker med vingklippta fåglar, svävade precis ovanför, och skrapade varligt, deras ansikten när de stilla slumrade, vi slingrade oss runt deras kroppar och ögonglober, lät viskningarna i deras huvuden driva dem till galenskap och religiös extas.
Vi är emotionella parasiter, oinbjudna gäster som inte går att bli av med, hungriga skuggor som biter sig fast och aldrig släpper taget ..."
Det har nu gått flera år sedan Frank förlorade Minna och Leo, men sorgen och saknaden efter fru och son är oförändrat avgrundsdjup och outhärdlig. Inte blir hans tillstånd bättre av att hans psykolog gör allt för att dra ut på lidandet, av anledningar Frank aldrig skulle kunna föreställa sig ens i sina vildaste fantasier.
