Petra Mede

"Min barndom är min tillflyktsort." Så skriver Petra Mede i sin skildring av uppväxten och nuet. En skildring som tar avstamp i barnets intensiva känslor, varav två är särskilt ofta återkommande: skammen och högmodet.

Dråpliga och rörande minnen från sjuttio- och åttiotalet i Sävedalen utanför Göteborg radas upp, och undan för undan framträder bilden av en mestadels lycklig människa med en stark känsla av att vara ämnad för något större. Skulle hon egentligen inte leva sitt liv som uppburen stjärna, en som drack paraplydrinkar på Manhattan?

Parallellt följer vi den vuxna Petra under en ovanligt händelserik och känslomättad dag, som innefattar ett obekvämt besök, ett sorgligt avsked och en återkomst till en plats hon inte sett på trettiotvå år ...

Det här är Petra Medes debut, skriven med den rappa och drastiska humor som vi lärt oss är hennes, men utan att rygga för livets mörker.

Petra Mede fortsätter sin svart humoristiska vandring genom uppväxten, nu med en tonårstid fylld av perfektion och kontroll i baletten som blir mer och mer hennes liv.

Vi får uppleva glimtar av dansvärldens sublimitet, men oftare dess avigsidor. Osunda kroppsideal, konkurrens och ofrivilligt dråpliga situationer, bland annat i form av tröstlösa auditions som - i den alltjämt högmodiga Petras ögon - befinner sig mil från den höga konstnärliga nivå där hon borde vara verksam.

Det är en tidsskildring av ett 80-tal där den nyupptäckta sjukdomen aids tar flera vänners liv, och där jakten på en roll gör att man får utstå både hån och självförakt. Men det är också en berättelse om andra personer runt den unga Petra. Genom sin skarpa och ömsinta blick på människor sätter hon fingret på både personliga och allmänmänskliga känslor.

Allt tar avstamp i Petras möten med sin före detta granne, den egensinniga, kärva och charmiga Doris, 100 år, som numera bor på ett omsorgsboende i Blackeberg. Hennes och Petras liv flätas samman på mer än ett sätt.