Eva F Dahlgren

Samtidigt som det moderna välfärdssamhället grundläggs, pågår en omfattande fosterbarnsindustri i Sverige. "Oäkta" barn säljs till lägstbjudande på auktion fram till 1918, utnyttjas som arbetskraft eller vanvårdas till döds. Parallellt med detta skapar filantroper "fosterbarnens ö" på Gålö i Stockholms skärgård. Där tvingas arrendetorparna ta emot närmare tusen fattiga stadsbarn innan verksamheten läggs ner 1939.Många av de "fallna" kvinnor som Eva F Dahlgren skrev om i sin förra bok hade skyfflats runt till olika barnhem och fosterhem som barn. Flera av dem födde sedan egna barn. Vad hände med de barnen? Författaren har återvänt till arkiven för att besvara den frågan.Liksom Fallna kvinnor bygger Vad hände med barnen? på journaler och handlingar från myndigheter, men också på personliga brev. Om barnens längtan efter, eller ibland fasan för, de biologiska föräldrarna.I den avslutande delen i hennes tematiska trilogi om människors värde under 1900-talets första hälft, som inleddes med Farfar var rasbiolog, skildrar Eva F Dahlgren barnen i folkhemsbyggets och rasbiologins skugga. Det är också en berättelse om synen på barns värde. Om förändringen från ett rent ekonomiskt, då fosterföräldrar krävde betalt för att ta emot ett barn, till ett emotionellt då adoptivföräldrar är villiga att betala för ett barn. Frågan lämnas öppen - har vi idag återgått till en mer skrupelfri syn, där barn, särskilt de ensamkommande, återigen blivit en handelsvara?

När Eva F Dahlgren arbetade med boken Farfar var rasbiolog fann hon ett fotoalbum med nakna kvinnor i rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Bilder av "undermåliga" kvinnor på Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, där landets prostituerade kvinnor spärrades in på 1920- och 30-talen. Kvinnorna skulle gömmas undan och uppfostras. Men samtidigt drogs de fram i ljuset av myndigheter och rasbiologer för att klassificeras och steriliseras så att de inte förökade sig. Samhället skulle gå under om det blev för mycket "bottensats".

Det handlar om kvinnor som alla tittade snett på, såg ner på eller kastade lystna blickar efter. Med anstaltsdirektörens egna ord: "När en kvinna faller djupt, så faller hon djupare än en man. Men när hon är underbar finns det ingen som är så underbar som en kvinna." Nästan alla var internerade med hjälp av lösdriverilagen. Efter denna lag dömdes de som var sysslolösa och drev omkring utan att söka arbete, samt de som "förer ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet". Trots fattigdom och nöd hävdade Socialstyrelsen att skörlevnaden främst beror på en "psykisk störning" och "allmän social mindervärdighet".

Fallna kvinnor ger röst åt de dömda kvinnorna. Att ha suttit på Landskrona gav en stämpel för livet och de flesta återkom gång på gång. Dahlgrens jakt på berättelsen om vilka dessa kvinnor var formar sig till ett skakande stycke kvinnohistoria. En skildring av ett skamfyllt och grymt försök att fostra dem till dugliga samhällsmedborgare.

Eva F. Dahlgren har gjort en fascinerande resa i spåren efter sin farfar, professor K V Ossian Dahlgren, som hon såg upp till i sin barndom. Hon visste inte då, att han pläderade för att man skulle bevara den nordiska rasen genom att skaffa många långa och blonda barn. Varför gifte han sig själv med Greta, som var 1,47 lång och hade sydeuropeiskt påbrå? Farfar var rasbiolog är en djupt personlig släktuppgörelse. Ett litterärt reportage och en brinnande passionshistoria som angår oss alla. Vi får följa äktenskapet och de konsekvenser rasteorierna fick för hustrun och för de fyra barnen, som varken blev långa eller blonda. Vi får också en inblick i det akademiska livet i Uppsala och 30- och 40-talens tyskvänlighet. Det genomgående temat - vem är värdefull och vilka har rätt att födas - är lika aktuellt idag som på 30-talet. Eva F. Dahlgren fortsätter sin resa i nutid, till forskarna i dagens gentekniska laboratorier. Hon träffar också genetiska vägledare och människor som bär på anlag för svåra sjukdomar och därför inte får teckna privata försäkringar. Vad kommer våra barnbarn att skriva om oss?

Vetenskapsjournalisten Felicia har blivit sjuk. Hon har tappat livslusten och tidsuppfattningen. Hjärnan fungerar inte. Trots att hon har skrivit mängder av artiklar om utbrändhet och hjärnstress, förstår hon inte vad som händer. I vissa stunder tror hon att hon ska kvävas, att hon har fel på hjärtat. Det enklaste beslut känns övermäktigt och den vardagligaste handling orsakar panik. Mest av allt vill hon bara stanna hemma i lägenheten, under täcket.Hur kunde det bli så här? Felicia som alltid varit så duktig, som klarat allting själv. Hon jobbar hårt som framgångsrik reporter och ensamstående mamma. Alltför hårt. Nu tvingas sonen Johannes vara den vuxne i familjen. Tröst finner Felicia i stället hos själsfränden Strindberg. I ett litet åldrat häfte hon hittar återfinns liknande beskrivningar av en sjukdom som vid förra sekelskiftet kallades neurasteni. Kanske har hennes sjukdom alltid funnits, eller i alla fall symtomen, fast under olika namn. Är neurasteni detsamma som vi i dag kallar utbrändhet? Men om sjukdomen beror på något i själva tiden - hur ska man då bära sig åt för att bli frisk?

Det här är inte jag är en berättelse inifrån om en sjukdom som inte syns utanpå. Ärligt och humoristiskt skildrar Eva F Dahlgren hur tillvaron ter sig för en människa som inte kan sortera alla intryck, som bara vill vara ifred, inte uppleva någonting. En människa som inte längre känner igen sig själv, men som sakta släpper prestationskraven och inser att hon kan skapa sig ett annat liv. Hon duger ändå.